Frågan om hur samhället ska hantera människor som utan tillstånd vistas här har åter hamnat högt upp på den dagspolitiska agendan, efter dådet på Drottninggatan. Men Rakhmat Akilov är naturligtvis inte representativ för gruppen som helhet. Av de någonstans mellan 30 000 och 50 000 människor det rör sig om är det rimligen inte mer än ett litet antal sympatisörer med militant islamism och säkert ännu färre som verkligen skulle kunna tänka sig att begå eller medverka i ett terrordåd. Därmed inte sagt att vi kan bortse från problemet, men jag återkommer till det.

När man försöker närma sig det här svåra och kontroversiella ämnet måste man minnas att det bygger på en premiss: Att Sverige är en nationalstat med bestämda gränser inom vilka vi har rätt att bestämma vilka som får vistas där och ta del av vår gemensamma välfärd. Det står naturligtvis var och en fritt att förkasta den premissen, men i så fall blir också fortsatt diskussion ganska meningslös.

Eftersom Sverige har dessa regler kan man också bryta mot dem. Det finns i Utlänningslagen inte något specifikt begrepp för de personer som gör det. Ordet ”illegal” används inte en enda gång i lagtexten. I medierna och i det offentliga samtalet har som alla vet ”papperslös” varit mycket vanligt ett antal år. Den grön-liberala tankesmedjan Fores skriver på sin informativa sajt Migrationsinfo.se att det är ett bättre begrepp än exempelvis ”illegala invandrare” eftersom det kan ge felaktiga associationer mellan migration och kriminalitet.

Jag förstår argumentet, men faktum är att det är kriminaliserat att vistas i Sverige utan tillstånd. I Utlänningslagen föreskrivs böter eller fängelse i upp till ett år, även om det också står att åtal ska underlåtas ”i ringa fall”.

Samtidigt ska man inte glömma att det här rör sig om ett klassiskt ”brott utan offer”. Vi som ser samhället från en liberal utgångspunkt brukar inte tycka om den typen av lagar. Jag återkommer till det strax.

Sverige har parallellt med sin tämligen stränga reglering på området infört bestämmelser som ger papperslösa, dvs utlänningar utan tillstånd att vistas i riket, rättigheter vad gäller sjukvård, tandvård och för barn upp till arton år skolgång. I det sistnämnda fallet kan skolan t.o.m sekretessbelägga uppgifter om barnet och dess familj för att försvåra för andra myndigheter att spåra upp dem. Till det här kan man lägga att det också finns flera kommuner som tolkat Socialtjänstlagens bestämmelser så att personer i gruppen också ska kunna få ekonomiskt bistånd.

En människa med någon form av empati inser att det finns goda och humanitära skäl till dessa bestämmelser, inte minst vad gäller barn som ju inte bär något ansvar för sina föräldrars handlande. Problemet är att det har ställt oss med regelverk som delvis står i strid med och motverkar varandra. Ett av Utlänningslagens huvudsyften är att Sverige ska ha kontroll och självt råda över vilka personer som vistas här mer än helt tillfälligt och att personer som vistas här olovligt ska kunna utvisas ur landet så fort som möjligt. Men de andra regelverken gör det lättare att vistas i Sverige en längre tid utan att ha rätt till det.

Det är en svår avvägning.

Gruppen ”papperslösa” är allt annat än homogen. Här finns asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och gått under jorden. Här finns människor med utgångna arbetstillstånd som vill stanna i landet. Här finns folk som kommit hit för att jobba svart på restauranger, små byggföretag och liknande. Här finns fattiga romer som tigger och pantar burkar, samtidigt som de bor mer eller mindre på gatan eller olovligen ställer upp husvagnar, tält och skjul på andras mark. Här finns människor som kommit hit av kärlek och inte vill vänta på en långsam handläggning för uppehållstillstånd, utan vara med den de älskar här och nu. Här finns också ligor från Östeuropa som åker runt och stjäl och rånar gamla, kriminella ”gatubarn” från Marocko, vinddrivna missbrukare och småtjuvar. Naturligtvis överlappar också kategorierna ibland varandra.

Hur ska då Sverige hantera det här? Komplexa problem har inte enkla lösningar, så något enkelt, invändningsfritt svar finns inte. Jag ställer nedan några frågor och besvarar dem efter bästa förmåga och egen syn.

Kan problemet ens lösas?

Nej, inte i sin helhet. Inte ens om vi skrotar hela idén om det öppna samhället, går ut ur EU och sätter taggtråd runt alla Sveriges gränser. 

Självklart? Ja, men hela den infekterade migrationsfrågan är så polariserad. Extremståndpunkter och helt verklighetsfrämmande idéer om att helt stänga gränser eller ge alla som vill ha det asyl påverkar debatten och får den att tappa markkontakten. Givet premissen ovan om reglerad invandring kan vi alltså inte räkna med annat än att ett inte obetydligt antal människor även i framtiden kommer att bo mer eller mindre långvarigt i vårt land fast de inte har uppehållstillstånd. Alla politiska åtgärder måste utgå från det faktumet.

Hur mycket ska vi anstränga oss för att upprätthålla lagen?

Min egen syn är i grunden enkel: Våra lagar är demokratiskt beslutade och det är därför en demokratisk plikt för myndigheterna att efter bästa förmåga upprätthålla dem. Jag tror inte det är bra för respekten för rättssamhället att människor ser att lite eller inget görs för att lagar ska följas.

Så har det i mångt och mycket varit när det gäller frågan om vistelse utan tillstånd i landet. Även om det nu verkar uppenbart att pendeln håller på att svänga.

Dock: Mitt eget synsätt utgår från en grund som jag tror delas av väldigt många med s.k allmänborgerliga värderingar. Även om jag personligen inte gillar varenda paragraf i våra författningar. Det finns ett annorlunda synsätt som man ibland finner bland mer vänsterorienterade. Enligt det inte bara kan utan bör man strunta helt eller delvis i lagar om effekterna av att följa dem inte känns smakliga. Det kan gälla allt från tillämpning av Försäkringskassans bestämmelser till att demonstrera utan tillstånd eller t.o.m begå våldshandlingar som att fysiskt attackera andras demonstrationståg. Deras röster var länge tongivande i debatten och styrde därmed i mångt och mycket den faktiska politiken på området. 

Jag tror dock att de flesta medborgare vill att demokratiskt beslutade lagar och regler ska följas. Så länge jag inte överbevisas om motsatsen utgår jag från att det gäller även lagstiftning kring invandring.

Ändra lagen?

För min personliga del vore det i så fall bättre att avkriminalisera vistelse utan tillstånd i Sverige. Det finns inga tvingande skäl till att ha nuvarande bestämmelser som jag kan se. Det finns en rad andra områden i samhället redan där vi har lagar som medger olika former av tvångsåtgärder mot personer, utan att de begått något brott.

Vi skulle alltså då ta bort straffsanktionen men, givetvis, ha kvar bestämmelserna som medger att ta människor i förvar för att senare kunna utvisa dem.

En sån lagändring skulle också innebära att ett s.k brott utan offer försvinner. I mitt tycke är det en grundläggande, liberal uppfattning att strafflagar är till för att skydda människor mot konsekvenser av andras handlande. De negativa effekterna av att människor vistas här utan tillstånd är mer indirekta – se vidare nedan – och motiverar därför inte att handlingen ska vara straffbelagd. Dessutom är det en lag som slår mot människor som är i en utsatt situation.

Vi skulle också rätta till en del av den ovan nämnda motsägelsen i vår lagstiftning som innebär att vi å ena sidan säger att människor begår brott, men å andra sidan på olika vis hjälper och stöttar dem på sätt som gör att det blir lättare för dem att fortsätta med det.

Jag tror heller inte att straffsanktionen har någon som helst avskräckande inverkan, så den är meningslös även av det skälet.

Vilka åtgärder för att få människor utan tillstånd att vistas i Sverige att lämna landet är rimliga?

Att en lag ska följas kan aldrig innebära ett carte blanche för myndigheterna i ett rättssamhälle. Allt handlar om proportioner. Jagar vi en förrymd mördare är mycket långtgående åtgärder försvarbara. Jagar vi en snattare är det orimligt att polisen får stövla in med dragna vapen mitt i natten hos en kompis där snattaren enligt uppgift skulle kunna vistas.

För några år sen utsattes de s.k REVA-kontrollerna för mycket hård kritik. Jag ser i mitt flöde där en del mer liberalkonservativa skribenter återfinns att det höjs röster för att återinföra dem. Jag kan inte dela den uppfattningen. Det anstår helt enkelt inte en demokrati och ett öppet samhälle att poliser ska springa runt och stoppa människor på stan för att kontrollera uppehållstillstånd, sånt hör hemma i en polisstat. Det blir också omöjliga och orimliga avvägningar. Antingen göra som på flygplatserna och stoppa och kontrollera människor som det saknas all rimlig anledning att tro att de skulle kunna vara människor utan tillstånd att vara i landet. Eller välja ut personer med ett ”misstänkt utseende”. Vilket då medför att människor med medborgarskap, människor som t.o.m är födda här stoppas när de ska åka till jobbet eller skolan.

Det är inte rimligt på någon punkt.

Demonstrationer mot REVA

Överhuvudtaget är det mycket tveksamt om aktiva insatser enbart i syfte att spåra upp personer för att kunna verkställa utvisningar är rimliga utifrån ett proportionalitetstänkande. Åtminstone inte så länge det inte handlar om att ett ännu större skuggsamhälle har vuxit fram. Polisen har viktigare saker för sig än att stövla runt och knacka på dörrar hos vanliga människor med enda syfte att spåra upp en stackare som gömmer sig eller är här och jobbar för 50 kronor i timmen på en restaurang för att kunna skicka hem pengar till familjen.

Åtgärder får istället vidtas på andra sätt. Eftersom många idag avviker när de får avslagsbeslut på asylansökningar är det uppenbart att det måste till bättre riskbedömningar och utökade möjligheter att ta personer i förvar i samband med såna beslut. Därmed inte sagt att var och varannan asylsökande ska bli föremål för detta. Men när vi enligt vissa undersökningar har en situation där närmare hälften av de som får avslag avviker så måste vi rimligen titta på vad som kan göras för att få ner den siffran. Det gäller också hur antalet frivilliga återanvändare kan ökas genom olika åtgärder. Sammanfattningsvis så tror jag att antalet förvarsplatser behöver ökas och att möjligheterna att hålla personer som vägrar återvända frivillig i förvar under längre tid bör utredas.

För de som redan avvikit är det jag ser framför mig riktade åtgärder som genomförs av andra skäl än att enbart spåra upp papperslösa. Grovt sett rör det sig om två huvudområden:

-          Insatser mot kriminella och missbrukare

-          Insatser mot svartarbete

Vad bör göras avseende papperslösa som begår brott och/eller missbrukare?

Under det senaste året har jag läst flera reportage om hur papperslösa, som regel yngre män från Nordafrika och Afghanistan blivit en del av de utslagna och hemlösa i större svenska städer. Många missbrukar, polisen tycker sig se ett ökat inflöde av heroin.

Det ligger i både samhällets och dessa människors intresse att de spåras upp och sätts i förvar. Handlingsförlamningen vad gäller de s.k marockanska gatubarnen är upprörande från vilken synvinkel man än ser saken. Opinionsbildare som Fores borde också inse att just den association mellan kriminalitet och papperslösa som de vill undvika riskerar att bli starkare hos vanliga människor när man får fortsätta läsa artiklar om det här utan att just någonting händer.

Jag kan inte tänka mig annat än att riktade spaningsinsatser och tillslag mot dessa grupper av människor kommer att ge resultat både i form av uppklarade brott och att människor som är här illegalt kan tas i förvar och så småningom utvisas.

Givetvis ligger det mycket tragik bakom dessa människors öden. Men det är inte en ursäkt för att avstå från att handla. Och de brott de begår för att finansiera sitt uppehälle och missbruk drabbar vanliga, oskyldiga människor.

När det gäller de personer från företrädesvis olika länder i öst som kommer hit för att begå brott så tror jag att det helt enkelt är nödvändigt med hårdare straff. Det kommer inte att få fenomenet som sådant att försvinna, men nog skulle fler avskräckas om det man riskerade inte var något år eller två i fängelse som mest, utan kanske det tre- eller fyrdubbla. Särskilt tycker jag att man ska titta på de riktade åldringsbrotten, det gäller självklart också de som begås av svenskar.

Utgångspunkten vad gäller brott och rätten att vistas i Sverige i framtiden bör vara att allt utom ringa brott ska leda till utvisning på livstid och strängare straff för de som ändå väljer att på nytt återvända hit och leva som papperslös. Varför ska vi ens diskutera att en person som stulit av och rånat gamlingar eventuellt kunde få återvända till Sverige efter fem eller tio år?

Insatser mot svartarbete (Vilka är skadeverkningarna på samhället?)

Åsa Linderborg skrev en lite märklig artikel om det här i Aftonbladet, men efter att ha läst den ett par gånger tror jag att jag förstår vad hon menar. Och håller med, något som inte händer varje gång hon skriver något direkt.

De papperslösa är en del av den svarta sektorn av samhällsekonomin. Det är t.o.m troligt att de idag utgör en rätt betydande del av den. De arbetar för låga löner, under villkor som ofta inte uppfyller svensk arbetsskyddslagstiftning. Och de bidrar till att konkurrera ut eller omöjliggöra för företagare att bedriva helt laglydig verksamhet inom de sektorer där de återfinns.

Alla som vill ha ett välfärdssamhälle måste inse att basen i ett sådant, åtminstone än så länge, är beskattat lönearbete där arbetsgivaren också betalar in sociala avgifter och där den anställde är försäkrad mot skador och sjukdomar som kan uppkomma som en följd av arbetet. Den uppfattningen är inte förenlig med att samtidigt anlita svart arbetskraft för att få ett billigare Attefallshus uppfört på tomten. Eller tycka att det är bra och skönt att människor som gömmer sig för myndigheterna kan tjäna pengar på att diska, städa eller utföra skitiga och farliga saneringsarbeten på byggarbetsplatser.

Dessutom tränger det bort riktiga jobb. Säkerligen inte minst jobb som skulle kunna gå till människor som kommit hit och fått uppehållstillstånd.

Att vi på köpet skulle få betala lite mer för vår chicken tikka masala eller flyttstädningen är helt enkelt något vi måste acceptera.

Byggbranschen är sen länge särskilt drabbad av svartjobb och annat fusk. Naturligtvis är papperslösa som arbetar svart bara en del i detta.

Vi måste inse att det finns starka incitament för svartjobb och att de blir ännu starkare när det finns större grupper av människor som efterfrågar dem. Ett riktigt, vitt jobb inom typiska låglönebranscher har idag en minimilön på kanske 125-130 kronor i timmen. Med sociala avgifter och diverse annat en arbetsgivare ska stå för blir totalkostnaden kanske runt 175-180 kronor. Minst.

Självklart blir det då ”lönsamt” att begå brott och anlita folk för en femtiolapp istället. Ja även en hundring i timmen blir en rejäl besparing.

Det finns redan idag en mängd kontrollsystem hos min förra arbetsgivare Skatteverket. Sannolikt behövs det dock fler aktioner, samordnade mellan olika myndigheter. Den som har svart arbetskraft ska aldrig känna sig hyfsat trygg för att det inte kommer en razzia på restaurangen, bygget eller i lokalen där det städas. Primärsyftet ska vara att försvåra för kriminella företagare. Men i dessa razzior ska också ingå kontroll av alla personer som påträffas, med avseende på arbets- och uppehållstillstånd. Den som inte har sina papper i ordning ska tas i förvar och i normalfallet utvisas.

Asylsökande ska noga informeras om att det är ett brott att arbeta utan att deklarera sina inkomster till Skatteverket, även under asylprövningstiden.

Slarvar vi med detta eller begränsar åtgärderna för att vi tycker synd om de som drabbas så är det i praktiken samma sak som att vi ber om att få en ännu större svart sektor i ekonomin i framtiden. Det gäller både oss som enskilda individer och samhället i stort.

Ska papperslösa ha rätt till sjukvård, skola m.m?

Egentligen är detta inte en svår fråga i sig själv. Det handlar om grundläggande humanism. Vi ska naturligtvis hjälpa människor som blir sjuka. Barn behöver gå i skolan, oavsett skälet till att de är här. Även för andra typer av nödsituationer är det rimligt att papperslösa omfattas av kommunernas yttersta ansvar för de som bor och vistas inom kommunens gränser, som det föreskrivs i Socialtjänstlagen.

Samtidigt kan man, inte som jag redan varit inne på, blunda för att denna hjälp kan bidra till att skapa en motsägelsefull situation. Samhället beter sig inte konsekvent. Vi måste utgå från att de beslut vi har fattat är riktiga och att de ska verkställas, annars blir de ju meningslösa. Det är förståeligt att många som fått avslag inte vill återvända. Men om de inte ska få permanent uppehållstillstånd är risken att vi gör dem en björntjänst genom att på olika nivåer underlätta för dem att stanna i landet. Människor fastnar både rent faktiskt och psykologiskt i ett slags limbo, där de kan bli kvar i många år.

Inte minst när det är barn inblandade är detta oroande. Samhället bör verka för stödinsatser av olika slag som ska förmå människor att inse att det minst dåliga beslutet i situationen sannolikt är att återvända till hemlandet. Eftersom barnfamiljer genom skolan ändå har en kontakt med samhället borde det finnas en möjlighet att lämna ett sånt stöd via den.

Socialtjänstlagen bör däremot inte tolkas som vissa kommuner har gjort som att månatligt ekonomiskt bistånd ska betalas till papperslösa.

Sammanfattning

I denna blogg har jag försökt gå igenom den komplexa och svåra frågan om papperslösa, utan att göra anspråk på att ha expertkunskaper eller fånga alla delar och nyanser av den.

Min utgångspunkt var att Sverige har och ska ha reglerad invandring och att det är viktigt för det allmänna förtroendet för rättssamhället att lagarna på området upprätthålls och respekteras. Däremot skulle straffen för att vistas i Sverige utan tillstånd kunna avskaffas, eftersom det rör sig om ett s.k brott utan offer och egentligen inte behövs.

Jag kom också fram till att åtgärder som att göra husrannsakan i människors bostäder eller stoppa människor på stan eller i lokaltrafiken för att kontrollera om de saknar uppehållstillstånd inte är proportionella till problemet. Därför är de inte rimliga i ett öppet samhälle. Det bör däremot bli lättare att sätta människor i förvar om de kan misstänkas vilja avvika efter ett avslagsbeslut.

Samtidigt argumenterade jag för att insatser mot papperslösa som mer eller mindre lever på gatan, missbrukar och begår brott bör intensifieras och att målsättningen måste vara att dessa personer inte ska vistas ute i samhället. Alla brott utom de mest ringa som begås av papperslösa bör medföra utvisning på livstid.

En annan viktig åtgärd är att ytterligare öka kontrollerna av svartarbete och skattefusk i olika branscher som delvis kan fortgå därför att det finns en relativt stor mängd papperslösa som är villiga att ta dem. Det finns inga argument för den som vill ha en välfärdsstat för att blunda för eller se mellan fingrarna med detta.

Sverige bör behålla rätten till sjuk- och tandvård vid mer akuta besvär och barn ska även fortsättningsvis kunna gå i skolan. Dock bör samhället fundera över vilka mer aktiva insatser av motiverande/stödjande karaktär som kan vidtas för att få papperslösa att lämna tillvaron som gömd och återvända till hemlandet.

 

Kristian J

25 april 2017 21:55

I förhållande till andra länder inom EU, bör inte alla EU-länder ha någorlunda likvärdiga regler. "Varför vill du till Sverige?" "För att det är lättast att få uppehållstillstånd där och ekonomiskt bistånd" (Sägs att samma argument talar för Storbritannien) Då gäller inte flykt från krig och nöd längre.

 

Kristian J

6 maj 2017 21:46

Vi böjer oss inför lagar och skatter, därför vår tillit till myndigheter är stor och vi förväntar oss att vi medborgare får våra rättigheter i och med att vi uppfyllt våra skyldigheter. Men om vi ser att andra får förtur till rättigheterna, kommer vår tillit att erodera och vår tilltro till samhället att försvinna. Detta är en farlig utveckling som många politiker inte verkar förstå.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska vi eller ska vi inte förbjuda bränning och annat vanhelgande av religiösa symboler? Var drar vi gränsen i så fall för vilka symboler som ska skyddas och var gränsen går för när något ska räknas som vanhelgande?   Sverige har diskuterat det hä...

År 2018 ger författaren, poddaren, programledaren, nöjesjournalisten m.m. Alex Schulman ut romanen ”Bränn alla mina brev”. Boken blir en enorm succé och filmatiseras bara några år senare. Boken handlar om Schulmans morföräldrar: Den på si...

Natten mot den 24 februari 2022. Rysslands president, Vladimir Putin, ger den slutliga ordern. Mängder av ryska militärfordon korsar gränsen mot Ukraina på ett antal olika platser. Robotar skjuts mot flera platser. Framryckande artilleri börjar skjut...

Har vi alla i grunden likadana känslor? Upplever vi glädje, sorg, skam, avundsjuka, stolthet, ilska på samma vis, oberoende på varifrån vi kommer och vilken kulturell kontext som omger oss?   I populärkulturen har svaret på den frågan länge varit...

Välkommen till bloggen Jonesiskts eftervalsanalys. Här hittar du en hel del intressanta uppgifter om hur det röstades i det här valet och jämförelser med tidigare val. Det första avsnittet bygger i huvudsak på SVT:s vallokalundersökning (VALU 2022). ...